Vad gör du när hela din världsbild faller isär? När du får reda på något om personen som stod dig närmast, något som inte alls går ihop med den personen, något som du egentligen har anat men inte kunnat inse för att det var så långt ifrån den personen du känner? Det värsta är att personen själv är för feg för att säga något så låter någon annan säga saken åt dig istället... Hur reagerar du? Vad gör du? Ska du bara låtsas som ingenting eller ska du konfrontera personen även om det skulle betyda att du riskerar att det blir storbråk? Det första som händer är att det går en lång kall kår igenom hela din kropp, den där kåren slutar inte att rula upp och ner längs din ryggrad på ett bra tag, den sitter fortfarande hos mig och rullar... sedan så blir du stum, du vet inte vad du ska säga, sen börjar du stamma, sen efter ett tag för att inte skapa en scen så låtsas du som att det inte var så farligt, men egentligen är det allt du tänke rpå även fast du inte vill och det vill inte gå ut ur huvudet. Orden ekar i huvudet på dig, du kan inte sova, du kan inte äta, allt du gör är att tänka på just de orden.
Vad gör du när du även vet att personen nu har ett förtroende för dig som verkligen inte kan svikas? Du kan inte prata med någon om det som just har sagts, inte ens om du skulle vilja. Ibland är det bästa sättet att smälta saker är genom att prata om dem. Men det är svårt att prata med dem när de själva inte vill prata om det.
Jag kan inte berätta för mina vänner heller, för jag vet att vet en så dröjer det inte länge förns alla vet, även om de lovade att inte berätta för en levande själ. Det känns väldigt surt att jag inte kan prata med mina närmaste vänner om mina problem, jg kan inte vända mig till min familj heller eftersom jag vet att det stannar inte där, utan vet en så vet hela familjen. Vem ska man då prata med? Hur ska du ta dig igenom det hela? Du har nu ingen bild av personen som stod dig närmast för allt du trodde var fel, men ändå så bryr dig för mycket om personen för att inte bry dig om problemet. du vill vara där för personen, du vill bli en del av hans liv, du vill att han släpper in dig, för du ska ändå betyda lite mer för honom än de andra. Men hur vet du att du gör det när personen inte visar eller berättar? Ska det vara så att du ska vara rädd för att ta upp problemen med honom för att du är rädd att det ska bli en större grej än vad det är?

Hur gör du? Hur reagerar du? Det finns inga bra svar på de frågorna, bara olika reaktioner....