Jag satt och tänkte och började fundera på om det faktiskt är så att jag är självisk, och jag kom fram till att det till mesta dels är så... Allt ska hela tiden vara som jag tänkt mig hela tiden och jag ser till att få det som jag vill, man kan se det på två sett, antingen är jag väldigt bortskämd och självisk, eller så är jag bara väldigt envis och bestämd. Jag tror att det är en liten härlig blandning. Från min sida så ser det inte alls ut som om jag är självisk utan jag är den som blir utsatt men om jag sätter mig in i den andra synvinkeln så kan jag nog förstå att det inte alltid kan bli som jag vill hela tiden. Det är två olika liv, två olika tidsscheman. Men är jag för självisk för att faktiskt erkänna det? Ja! Sedan tänker jag inte ta hela äran i att vara självisk och bara tänka på mig själv för det gör jag inte. Ibland är det bådas envishet som sätter stora käppar i hjulet, hjulet som annars snurrar väldigt bra.

Ibland får man sätta sin stolthet åt sidan och ta ut sin käpp ur hjulet och hoppas på att den andra parten också kan göra samma sak.