Ibland frågar jag mig själv varför vi ska spela så många spel med varandra hela tiden? Varför kan det inte vara så att vi lägger alla kort på bordet direkt och berättar hur vi känner och vad vi vill göra. Varför vågar inte jag göra det? Jag spelar fortfarande spel, och jag sitter med mina ess på handen istället för att lägga dem på bordet och vinna allt. Är det för att jag är rädd att nån ska ha något bättre än mig, att jag är rädd att förlora allt istället för at vinna? Men hur ska vi någonsin kunnavinna något om vi aldrig tar chansen?

Jag lever hellre med tanken att veta att jag försökte och gav allt även om det inte alls kommer att fungera än att ångra det jag aldrig gjorde, eller tog chansen att få uppleva.
Vad är det som hindrar oss? Allt som alltid stämmer och talar för oss, räcker inte känslorna, attraktionen och alla härliga stunder till? Är det rädslan som ligger kvar att allt ska bli som det blev en gång tidigare. Bekräftelsen att vi fortfarande tilltalar andra samtidigt som varandra? Vad är det som sätter käppar i hjulet och får saker att krypa fram?

En människa kommer alltid ha bekräftelsebehov från andra det spelar ingen roll hur mycket man förnekar det, det ligger i vår natur. Det kommer alltid dyka upp attraktioner till andra människor, men ibland är attraktion allt det är och kanske bara för ett tag, men det handlar då hur man hanterar situationen.

Jag vet att jag tidigare har sagt hur emot otrohet jag då var och att jag då skulle lämna en person  direkt om det någonsin hände mig och att jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ens kunna tänka tanken att göra så mot en person jag var tillsammans med. Men det är lätt att säga innan man själv sitter i sitsen, jag har själv blivit utsatt för det. Och det är lättare sagt än gjort att bara gå därifrån. Allt beror på hur stark du är och absolut hur starka känslor du har för personen i fråga. Jag har själv gjort misstag och även om jag ångrar dem så är de lätt hänt och betyder absolut ingenting. Nu säger jag inte att det är okay att gå ut och vara otrogen, så missförstå mig inte, men jag säger väl mer att saker händer ibland planerat eller oplanerat, men man ska ta vara på det man har och tänka efter en gång extra innan man tar ett drastiskt beslut. Saker kan rinna så snabbt ur dina händer, och du inser inte alltid vad det är du har förrän det är borta. Precis som jag en gång sa till en person som står mig väldigt nära "You never miss the water until it's gone".

Men vad gör vi nu när vi har förlorat, när vi mist det vi vill ha mest av allt. Hur får vi nåt som egentligen finns mitt famför ögonen på dig? Hur ska vi våga ta steget och spela spela spelet på riktigt, att satsa ordentligt för att i slutet vinna allt? För är inte det livet går ut på? Att ta vissa risker, hoppa från höga berg  och ibland simma i djupa vatten?