Imorgon bär det av till Indien med Jen, Åsa och mina föräldrar. Jag ligger just nu i sängen men är inte riktigt redo att lägga huvudet på kudden och blunda. Att åka till Indien är något min mamma har velat att vi ska göra länge, men jag har aldrig riktigt känt att det har varit läge eller velat åka dit, det har funnits så många andra ställen i världen som jag hellre åkt till, men sedan för två år sedan så flyttade min kusin till Goa för att jobba som DJ och leva sitt drömliv antar jag med värme, enkelt liv, fester/spelningar och allt som hör därtill då skulle jag tro. Nu kändes det helt plötsligt mer relevant att faktiskt åka dit och jag har alltid sagt om jag  skulle få med mig en vän och min älskade kusin Å, så skulle jag åka. Men nu är vi här om 6 timmar lite drygt bär det av till arlanda och Indien.

Nu är det kanske en lite mer speciell resa än att hälsa på min kusin i Goa bara. Vi åker först till New Delhi, staden där jag för 21 år sedan föddes, staden som de personerna som skapade mig bodde i, staden där mitt barnhem ligger, och det är precis dit vi ska ta en tripp till på måndag, mitt barnhem. "Hemmet" där jag lämnades bort och lades i en liten krubba utanför dörrarna för att sedan bli omhändertagen av de så kallade 'Ayorna'. Jag har inte så mycket känslor angående det här stället än, jag tror jag känner mer föräkt än att det är en plats som är en del av mig. Det är för mig än så länge en plats där jag som barn blev bortlämnad, bortlämnad av de människorna som skulle ha älskat mig mest på denna jord. Sen kan man se det som att jag blev bortlämnad av just den anledningen, att jag var så pass älskad att de ville ge mig ett bättre liv, men jag tänker inte på det alls, för mig är det något som har hänt i ett tidigare liv, mitt liv började när mina föräldrar, mina enda föräldrar fick mig, när de officiellt blev mina föräldrar. Där började mitt liv, så jag är väl då tekniskt endast 20 år.
Men nu om några timmar bär det av till det stället och det känns som en vanlig semester, en semester som jag ser fram emot men ändå fruktar. Jag vill ha värmen och jag vill komma bort från hala gator och kalla nätter men det känns som att det förväntas av mig att jag ska känna något speciellt om den här platsen, men det är endast en ny stad.

Dock måste jag säga att jag är lite nervös över besöket på barnhemmet, jag tror inte det kommer kännas jobbigt att tänka att jag en gång bodde där, men att se de barn som nu bor där kommer vara svårt. Jag vet inte hur dem har det, hur bra de har de ställt på hemmet eller hur bra framtider de barnen kommer att få och det är en jobbig tanke. Kanske tanken på att jag faktiskt kom därifrån och fick mig ett väldigt bra liv, med en underbar familj och släkt och helt obeskrivligt underbara vänner.

Utan mina vänner hade jag aldrig klarat mig i den här världen, det kan vara en tuff plats många gånger och livet kan sparka på dig när du ligger ned och utan mina vänner vet jag inte var eller vem jag hade varit.

B, Jag saknar dig något så otroligt och att inte kunna höra dina kloka och fina ord varje dag är väldigt jobbigt, mer än jag kunnat tro. Att jag ens någon gång tagit vår vänskap för given är något oförlåtligt, Jag älskar dig och behöver dig och dina ord. <3

Till mina andra fina vänner, tack för att ni finns och hjälper mig stå stadigt på jorden.

... Och tack Jen för att du ville följa med och för att du alltid finns vid min sida. <3