Idag är en sån dag då jag saknar alla fina människor där hemma. Jag älskar att vara här men jag önskar att mina älskade kunde vara här med mig. Jag vill att ni alla ska få se vår lägenhet, se staden och uppleva det jag upplever här varje dag, känslan av att bo här.

Fick skypa med några av er idag en snabbis och det gör verkligen hela ens dag. Känner mig idag ännu mer, vill inte säga sviken men hittar inget bättre ord just nu. Vissa människor som man verkligen trodde var ens riktiga vänner, som skulle finnas där no matter what, spelar ingen roll vilken kontinent man bor på, dem skulle alltid vara där. Man behöver inte prata med alla sina vänner varje dag eller varje vecka för att veta att de bryr sig, det är de små sakerna som visar att de bryr sig, det lilla meddelandet de lämnar på sms eller på mailet. Brevet de skrev som nu ligger bredvid sängen. Att veta att även om vi inte kommer ses på 6 månader så är allt precis likadant när vi väl ses. Men vänskap för mig är inte bara nåt som man tar för givet, det är fortfarande något man måste jobba på från båda hållen och ta vara på.
Och jag kan inte förstå hur man kan vara så dålig på att höra av sig, hur man kan låtsas bry sig så mycket om en person och låtsas att man är den bästa vän, så kan de gå en månad säkert två eller tre innan man ens hör av sig?!

Idag känner jag mig som sagt ännu mer sviken än vanligt, just one of those days. Idag känner jag mig mer arg men mest ledsen. Jag känner mig mest ledsen över hur många chanser man kan ge vissa människor, hur många gånger man ska släppa in dem för att sen behöva ta bort dem ur sitt liv. Känner mig ledsen över hur mycket man ställer upp för en person och vad man skulle kunna göra för den utan att inte få en gnutta tillbaka.

... Och jag pratar inte om en kille.