Det är nog ingen nyhet till dem flesta att jag gillar Westlife. Har gillat dem sedan jag var liten och kan fortfarande känna hur deras musik berör mig. Det kanske låter fånigt, och det är kanske inte många som fortfarande känner så men jag har en speciell relation till deras musik, speciellt till deras röster, det är nåt i dem som berör mig. Nyheten om att dem ska gå sina skilda vägar kom både som en chock och inte alls oväntat. Jag har alltid vetat att den dagen skulle komma och märkt från alla håll att alla har startat nya projekt och vuxit upp, men dem har ändå hållt ihop. Men sedan i torsdags så släpptes nyheten, bomben, dem kommer inte finnas mer. Jag tycker det är väldigt tråkigt att dem slutar men förstår att som 30 åriga män vill de kankse gå vidare i sina liv.

Nu blev ju det här värsta Westlife inlägget vilket det inte alls var menat som utan tänkte mest berätta att jag fick lite fnatt i torsags när jag såg att dem ska ha en farväl turné i Storbritannien och jag kände mig tvingad att gå. Så jag och Jen satt frenetiskt och försökte få tag på biljetter och pang boom så bokade jag biljetter till deras konsert i London i Maj. Men vänta, jag bor ju i LA? Ja just det, det var den saken också, jag planerar på att ta en 48-72h resa till London för att se konserten och sedan åka tillbaka hem till LA igen. Jet-setter jovisst men ibland måste man.

Nu tappade jag min point här mitt i allt, men jag ville bara uppmärksamma mina favorit irländare idag.