Folk som känner mig skulle säga att jag är en öppen, social, glad, pratglad tjej med mycket energi. Det är jag också, men det tar ett tag för mig att få en uppfattning av nya människor och släppa in dem. Så troligtvis kan alla säga att första gången de träffar mig är jag en tyst, blyg tjej som inte säger så mycket. Jag har en sak att jag kan mycket väl öppna upp mig direkt för människor, men på ett eller annat sätt så observerar jag dem först, men såklart  så pratar jag på om det är så att jag har saker att prata om eller om jag kan prata om just de samtalsämnet som pratas om...  men annars så sitter jag helst tyst och lyssnar och kollar på människorna hur de reagerar, hur de beter sig och sådana saker... sånt gör jag även när jag kommer till nya platser, jag älskar att bara sitta och titta på människor, se hur folk beter sig, hur de är klädda och jag älskar att kolla på folks skor, hur de bär upp dem, med vad och hur de går i dem... För mig är det jättekul men från vad jag har lärt och hört på senaste tiden så ser de inte lika kul ut från betraktarens öga... Det var en gång då jag var ute som folk trodde att jag och mitt sällskap hade bråkat, men jag var grymt trött och jag stod bara och kollade ut över alla människorna ... visst de ser säkert jätte tråkigt ut men det är inte menat så...

Men när jag träffar nya människor, jag har fått klagomål på sista tiden att jag är blyg med nya människor och att jag inte säger så mycket, det är sant men det är inte de att jag inte vill anstränga mig eller att jag inte bryr mig utan de har mer med att gör att jag alltid har varit blyg när de kommer till nya människor och alltid väldigt observant. Det är en sak när du jobbar när du måste vara trevlig mot människor då har jag inga som helst problem att vara glad och öppen, men när de handlar om människor du ska släppa in personligen så är det en annan sak, de kommer att döma dig på ett annat sätt också.

Jag har på senaste tiden gjort något jag aldrig gjort förut, jag har nämligen börjat umgås lite mer med pojkvännens närmaste vänner och så... det är något jag alltid har velat göra, för att få en bild av hur han är med sina vänner, och hur hans vänner är... men det är också nog bland de läskigaste jag har gjort också... för det är verkligen de människorna som kommer att döma och kolla in mig nogrannast, se så att jag duger åt honom så att jag är en bra, trevlig och rolig person, det skrämmer mig och det gör mig ännu mer försiktig i hur jag beteer mig, vad jag säger och gör. Men då kan de ju också tolkas fel från deras sida, de kan tro att jag kanske inte gillar dem eller att jag är så blyg att jag inte vågar säga ett pip. Så hur jag än vrider och vänder på saker så vet jag inte riktigt hur jag ska göra, jag behöver lite tid att testa hur jag ska göra, detta är allt så nytt för mig och jag har mycket kvar att lära så allt jag kan hoppas är att jag får träffa dem fler och fler gånger så att de kan se vem jag är och börja gilla mig. Sen vet jag om att jag måste jobba på att bli mer öppen direkt och ibland släppa mina spärrar som jag har i vissa tillfällen. Men det kommer ta ett tag och just nu känner jag inte en jättestor brådska jag har så lång tid på mig och jag har så mycket, egentligen vill jag göra allt nu men det är för mycket för vad jag ska klara av... jag får ta en sak i taget och försöka lära mig så mycket på vägen.

Så nu har mina tjejer åkt iväg för två härliga fest-veckor till Aiya och själv sitter man ensam hemma i regniga Sverige... Skulle gärna ha följt med dem, med tanke på hur vädret här ser ut nu och med tanke på att jag har absolut inget kul  för mig alls... har nästan bara legat i soffan idag då jag inte orkat ta mig ut... känner mig fortfarande bakis och seg från Fredagens natt...  Så tänkte ta och palla mig iväg till gymmet, jag skulle kunna åka nu men orkar inte sätta mig på en tunnelbana eller ens gå ut just nu... så ska göra ett eget hemma spa istället tänkte jag... lite bra musik, tända ljus och ansiktmasker skulle verkligen behövas nu känns de som... man blir nästan en helt ny människa efter det... sen ett långt härligt bad skulle inte heller skada faktiskt...
Pojkvännen har gått tillbaka till jobbet igen, känns som alla åker iväg nånstans, är iofs glad att Hannah har kommit hem har inte sett henne på 5 veckor (!)... vi har inte pratat så mycket heller... så det känns som en evighet... det läskiga är att det faktiskt börjar kännas okay... har ingen brådksa med något just nu.... Frågan är verkligen hur länge en baksmälla kan sitta i? Kanske borde fråga Jonas, han vet säkert.. hehee...

Nej, ska börja mitt egna lilla Susie-Spa för att sedan bege mig i sängs för en härlig natts sömn så jag kan orkar mig iväg till gymmet imorn...

Fick höra va en kompis igår att jag lät så stor, mogen och vuxen... Hon ser mig som den lilla tjejen så vitt jag vet... ialla fall så gjorde hon det till en början med, jag kan säga att jag har växt så otroligt mycket de här senaste åren och speciellt det här året. Jag är inte framme då jag kan ta ansvar för allt jag gör, eller ha förståelse för allt som händer runt omkring mig eller inte alltid hur ens jag själv reagerar eller tänker. Men jag lär mig nya saker varje dag, jag lär mig vilka människor som jag verkligen vet betyder något för mig, vilka som jag vet alltid kommer finnas där som alltid kommer att klamra sig fast även fast de ibland känns som man skakar och skakar. De som verkligen håller sig fast är de som man vet aldrig kommer lämna en,... hur många kompisar har man inte haft som säger "Jag kommer alltid finnas här, vi kommer alltid vara vänner"... Hur många är de som håller det dem lovar? Jag kan själv säga att de är många gånger jag har gjort de misstaget själv, men jag har lärt mig och nu så säger jag de inte alls ofta bara till dem jag verkligen tror och vet att jag kommer ha kontakt med på ett eller annat sätt längre fram... Jag och min så kallade BFFL (Best friend for life)... vi må ha känt varandra sen vi var två år gamla men inte finns det mycket kvar där. Vi försöker båda två, men vi varken ses eller pratar ofta och gör vi något av de sakerna så känns det bara konstigt och obekvämt. Jag lovade att jag alltid skulle finnas där för henne och hon lovade samma sak för mig, jag kan faktiskt säga utan att känna som att jag trycker ner henne att jag var den som höll hårdast på det löftet. Men när man gång efter gång verkligen försöker utan att få någon som helst respons då tröttnar man efter ett tag och då låter man saker rinna ut i sanden bara... det är sorgligt men sånt är livet, varför hålla kvar i någon som själv inte orkar lägga någon som helst energi på dig. Jag har en kompis som jag vet har blivit tillskakad många gånger men hon har klamrat sig fast hårdare och hårdare för varje gång, och det älskar jag henne för! Vi blir bara närmre och närmre varandra för varje dag som går och vi har så sjukt likt tänkande i de flesta situationer så det är helt underbart hur man verkligen kan öppna upp sig för henne. Hon och jag pratade om det igår, hur sjukt det är men ändå hur självklart på något sätt också...

Livet går ut på att samla erfarenheter av livet som du kan lära dig av och växa med. Jag har bara börjat min jakt på erfarenhet och ibland även om jag inte alltid vågar bege mig ut i skogen för att leta så vet jag att jag måste och jag tar de sakta, det är inte alltid uppskattad från alla håll har jag märkt så jag måste öka takten lite, vare sig jag vill eller vågar så är det något man måste göra för att komma närmre människor man bryr sig om. Det är läskigt men i slutändan så är du ensam i livet, du måste lära dig att stå på egna ben och klara dig själv, även fast det är skönt att vara beroende av en människa, en människa som får dig att må bra och som kan ge dig den trygghet du behöver... Men vi alla måste förr eller senare behöva att stå ensam och då är de bra att man har förbrett sig från början och utmanat sig själv i vissa situationer, det kan även föra dig närmre de människor du bryr dig om... Du får ibland offra saker för att andra ska må bra, även fast det inte alltid är de som du helt vill göra...