Vaknade av en explosion imorse, sen upptäckte jag att det bara var min telefon som ringde. Drömde att en stor båt brann och en familj skulle riva masten, det lilla barnet i familjen rev den främre masten åt fel håll så den föll mot fören och slog i en annan båt i närheten, vilket orsakade en stor explosion, det sista jag hann se var det lilla barnet som säger "ojsan det var inte meningen" innan elden slår honom i ansiktet. Jag antar att det är ett tecken på att ibalnd är det kört även fast du ber om ursäkt eller inte menade att göra nåtgot, skadan är redan skedd.

Men hur svår ska skadan behöva vara för att du ska inse att det är kört, att det inte fungerar längre? Hur länge kan de bra stunderna väga över allt de dåliga, allt som får dig att må dåligt? Det finns så mycket att se fram emot och så mycket att se tillbaka på, som gör att det känns så svårt att släppa taget, men när är det dags? Det komemr göra ont, men jag är inte redo än, inte för den smärtan.

Är ett förhållande hållbart om man inte kan lita på sin partner? Även om du så gärna skulle lita på personen så mycket som du gjorde innan, men det som hände sårade dig så mycket att du inte kan lita på personen till 110% igen... Går det ändå eller kommer svartsjukan tillslut bryta ner dig? För svartsjuka skadar inte din partner lika mycket som den skadar dig, den bryter ner dig innefrån och ut och till slut bryter den ner din partner också och vem är det då som är lycklig? Ska man ha ett förhållande är tillit en av de viktigaste delarna och det måste finnas hos båda parterna.
En annan viktig sak är att visa för varandra att vi uppskattar varandra, att vi stödjer dem och att de har en lite mer speciell plats hos oss än alla andra vi håller av... Inte bara visa upp för alla andra att det är ni två utan även visa för varandra, det är de små sakerna som är betydelsefulla, ett gulligt sms, en blomma eller en romantisk middag, det krävs inte mycket för att visa uppskattning, men om du visar all uppskattning själv men inte får något tillbaka känns det helt meningslöst.

Vad gör du när du är så kär i en människa att du inte kan släppa taget, men när det ibalnd känns som du behöver mer, du vill ha mer och är inte säker på om personen i fråga kan ge dig det? Men tanken på att förlora honom får dig att rysa och det är inget vill ska hända...

Julafton är nu över och nu kan man andas ut, det trodde jag ialla fall... men icke, jag har inte hunnit köpa en julklapp än och mina pengar är inte allt för överflödiga. Hur kan man inte ha köpt en enda julklapp och julafton redan är över kan man undra sig... men det är ganska lätt, har inte haft tiden, har varit i skolan eller på jobbet, sedan har affärerna stängt. Så mina föräldrar fick nog den plattaste vattenkokaren man någonsin har skådat, men den är på väg kan jag lova. Sedan eftersom avtalen med vännerna är att ge julklappar till varandra efter jul så har jag inte haft en väldig brådska.
Detta måste ha varit den konstigaste julen på länge, jag har nästan inte ens haft en julkänsla alls, och jag vet att det är de dem flesta säger "Jag har haft så mycket annat att tänka på att julkänslan inte har hunnit krypa fram"... Men jag måste säga att den har verkligen inte krypit fram än och nu är det över! Även fast granen är klädd, julpyntet är uppe och julmusiken har spelat för fullt, har inte min speciella julkänsla kommit än. Kanske är det för att det fortfarande är grönt ute på gräsmattan, men det är det varje jul så det är man nog van vid vid det här laget.
Måste dock säga att julen har ändå sina traditioner, julafton firar vi med kusinerna på mammas sida, för att sedan åka hem och ha en mysig familjekväll med champagne och ännu fler julklappar. Juldagen spenderas med kusiner, fastrar och farbröder på pappas sida, kvällen slutar alltid med att jag blir arg på min farbror och faster då de ska börja disskutera dagens ungdomar... Jag menar ska ni disskutera min genration vänta iallafall tills jag och mina kusiner har gått ur rummet annars kan ni inte bli sura när det sedan blir en stor diskussion och julstämningen försvinner. Men nej det samtalsämnet ska alltid komma upp och ju äldre jag blir ju mer kan jag lägga mig i och ju mer har jag att säga, för ärligt talat vem av oss vet bäst vad som händer inne i stan om kvällarna eller dagarna för den delen? Tjejen som alltid är inne i stan eller farbrorn och fastern som båda bor ute i skogen antingen i Vallentuna eller Tumba?
Men det är väl ännu en sak som har med julen att göra och den mest irriterande årliga tradionen vi har på juldagen är farmors plumpudding. Hon bakade alltid den till juldagen, och fick höra igår att det har varit en tradion i snart 60 år. Jag kan tycka att det är jättekul för dem som gillar plumpuddingen att de får äta den, men efter 18 års erfarenhet och försök så vet jag att jag absolut inte tycker om den, men ändå ska de alltid envisas med att jag ska testa och det slutar alltid med att jag lämnar allt på tallriken som en tre-åring. Jag tycker att jag har nu testat den 18 gånger och tycker inte om den, varför ska jag testa yttligare en gång när jag redan vet att jag inte vill ha den? Det är en erfarenhets-fråga, jag vet att jag inte gillar den varför ens försöka? Och det är inte så att jag inte vet hur den smakar, allt jag behöver göra är att tänka på den så får jag den äckliga smaken av russin, frukt och smulat bröd i munnen, blanadat med konjak och socker... och nej det är inte gott!
All den julmat som finns kvar efter julen, det finns ju så mycket så att vi skulle kunna hålla oss mätta till nästa jul om vi ville... Men jag tror att problemet är att ingen vill det, du tröttnar lätt på all den skinka, julost, köttbullarna och korvarna, även pepparkakorna tappar sin förmåga att göra alla barnen glada.

Julen är den högtid på året som alla ser mest fram till och längtar efter men även den högtid som de flesta är gladast över att den sedan är över...

Jag har varit ute varje kväll sedan i onsdags och idag var första kvällen hemma... Jag måste väl säga att det mesta har varit för att fira min älskade Isabella som äntligen fyllde 18 år! Men usch vad sliten man kan vara efter ett tag och efter första kvällen behövdes nog inte alls lika mycket dricka för att få sig en återställare... välkommsdrinken på släktmiddagen i torsdags blev en återst'llare... och stackars Denise då alla trodde att hon rökte hela hela kvällen också ;) Fy Denise! Sedan bar de sig ut igen och även dagen efter då det var snittar och chanpange hemma hos bella för vänner...

Ibland är det dags för en förändring även om du inte känner dig redo för en. För vad händer när vi inte gör förändringar ibland i livet? Vi hamnar i en svacka, det kanske inte ens är en svacka du själv märker innan det är för sent, men förändringar är bra att göra då och då. Det behöver inte vara stora förändringar utan bara små som förändrar varadagen och gör den lite roligare eller lite bättre i längden.

Jag vet om att det är mycket som måste förndras i mitt liv just nu, även fast det kan kännas jobbigt så tror jag förändringar bara kan vara bra, för jag orkar inte ha det som jag har det nu. Ingen blir glad över att ha det så, ingen tycker att det är roligt längre, det akn ta sin tid att förändra allt och det kan vara jobbigt att göra det över en natt men ibland kan det vara det bästa sättet.
jag har vissa behov av att träffa människor, och jag har vissa behov att vara nära personer som betyder mycket för mig. Men vad händer när du kommer till punkten då ni kommit för nära varandra att ingen av er tycker att närheten känns lika kul och bra som den gjorde innan? Det är där förändringen kommer in, det är en sak som måste göras, en sak som kommer göra allt det andra bättre i slutändan men en sak som kan vara jobbig att gå igenom och genomföra.