Jag har en konstig känsla och den vill inte försvinna, jag vet inte om den försöker säga mig något... Men det känns som att nåt är fel, att jag håller på att förlora igen, men vad vet jag, kanske har jag bara ätit något dåligt?

Det jag vill säga är att man ska ta vara på det man har, uppskatta det man har och ibland ta vissa risker för att komma dit man vill...

Ibland frågar jag mig själv varför vi ska spela så många spel med varandra hela tiden? Varför kan det inte vara så att vi lägger alla kort på bordet direkt och berättar hur vi känner och vad vi vill göra. Varför vågar inte jag göra det? Jag spelar fortfarande spel, och jag sitter med mina ess på handen istället för att lägga dem på bordet och vinna allt. Är det för att jag är rädd att nån ska ha något bättre än mig, att jag är rädd att förlora allt istället för at vinna? Men hur ska vi någonsin kunnavinna något om vi aldrig tar chansen?

Jag lever hellre med tanken att veta att jag försökte och gav allt även om det inte alls kommer att fungera än att ångra det jag aldrig gjorde, eller tog chansen att få uppleva.
Vad är det som hindrar oss? Allt som alltid stämmer och talar för oss, räcker inte känslorna, attraktionen och alla härliga stunder till? Är det rädslan som ligger kvar att allt ska bli som det blev en gång tidigare. Bekräftelsen att vi fortfarande tilltalar andra samtidigt som varandra? Vad är det som sätter käppar i hjulet och får saker att krypa fram?

En människa kommer alltid ha bekräftelsebehov från andra det spelar ingen roll hur mycket man förnekar det, det ligger i vår natur. Det kommer alltid dyka upp attraktioner till andra människor, men ibland är attraktion allt det är och kanske bara för ett tag, men det handlar då hur man hanterar situationen.

Jag vet att jag tidigare har sagt hur emot otrohet jag då var och att jag då skulle lämna en person  direkt om det någonsin hände mig och att jag aldrig i min vildaste fantasi skulle ens kunna tänka tanken att göra så mot en person jag var tillsammans med. Men det är lätt att säga innan man själv sitter i sitsen, jag har själv blivit utsatt för det. Och det är lättare sagt än gjort att bara gå därifrån. Allt beror på hur stark du är och absolut hur starka känslor du har för personen i fråga. Jag har själv gjort misstag och även om jag ångrar dem så är de lätt hänt och betyder absolut ingenting. Nu säger jag inte att det är okay att gå ut och vara otrogen, så missförstå mig inte, men jag säger väl mer att saker händer ibland planerat eller oplanerat, men man ska ta vara på det man har och tänka efter en gång extra innan man tar ett drastiskt beslut. Saker kan rinna så snabbt ur dina händer, och du inser inte alltid vad det är du har förrän det är borta. Precis som jag en gång sa till en person som står mig väldigt nära "You never miss the water until it's gone".

Men vad gör vi nu när vi har förlorat, när vi mist det vi vill ha mest av allt. Hur får vi nåt som egentligen finns mitt famför ögonen på dig? Hur ska vi våga ta steget och spela spela spelet på riktigt, att satsa ordentligt för att i slutet vinna allt? För är inte det livet går ut på? Att ta vissa risker, hoppa från höga berg  och ibland simma i djupa vatten?

Julen närmar sig med stormsteg, julklapparna är inhandlade och pepparkakorna är bakade, men ändå har jag zero julkänsla. Jag vet inte om det är för att tiden går för snabbt, om man växt ur åldern då man längtar som bara den till julafton eller om det är vädret, jag menar det finns ingen julkänsla med detta väder, det blåser och regnar och är kallt, hur kan man då tänka på snö, brasor och vita jular?
Nej usch jag hatar detta mellanväder, ge mig antingen en vit fin jul eller en varm jul då du slipper förfrysa så fort du ska ta ett steg utanför dörren. Ta mig tillbaka till julkänslorna, jullukterna,glöggen, knäcken och den nybakta skinkan...
I år vill jag ha mer jul...

Jag vill även passa på att gratulera älskade B som fyllde år i lördags! Hon blev stor nu min lilla flicka, och tack för en underbar bjudning i fredags baby. Jag vet om att saker inte alltid blir som vi tänker oss men jag är så glad att du finns och har tålamod med mig, jag kommer komma tillbaka jag lovar, aldrig skulle jag kunna lämna dig! Du är en del av mig, en del av min själ och mitt hjärta. (Ja, vi skulle kunna vara älskare men då hade världen blivit för svartsjuk på det perfekta paret!)

Hur lätt ska det vara att leka med en människan känslor? Kan ta en annan persons hjärta i sina händer och sedan stoppa ner de i en låda och ta upp det när man känner för det? Som en mysig film-som du ser på någon gång ibland för att må bra? Är det spelet vi är ute efter eller är det personen du spelar med som du egentligen vill ha? Varför ska allt vara spel och svåra gåtor, saker kommer aldrig att vara svart och vitt även om man vill ha det så. Allting kommer inte alltid att stämma, men man måste ibland ta en chans med risken att falla pladask...

Alla människor har en mur som vi bygger upp, en mur som skyddar oss från att bli sårade eller att släppa in folk för långt, vi vågar inte visa andra människor att vi år sårbara eller att vi är rädda. Alla människor vill alltid visa upp sina bästa sidor och dölja det vi är skäms över eller det vi är mindre bra på. Men ibalnd måste man våga lätta på gaurden och släppa in en person, dock med risken att bli sårad men också möjligheten att den trygghet du försökt bygga upp hos dig själv att den kan bli dubbelt så stor tilsammans med en annan människas trygghet och stöd. Så när vi väl släpper in den andra personen, måste vi visa att det är okay att den släpper in dig också, att du vill den allt gott och inget ont, att du kommer att finnas där även när saker ser som mörkast ut...

Men hur många gånger ska man klara av att bli trampad på att varje gång du släppt på gaurden att då en kniv kommer och hugger en i ryggen, hur många gånger ska vi våga tro och hoppas på att det kan bli bra den här gången, hur många misstag ska man begå innan man inser att det är lönlöst?

Vem ha sagt att man inte kan köpa sig lycklig? Jag älskar dessa skor fån Zara, men har inte varit ute och shoppat på läskigt lång tid, så tänkte nu att varför inte göra mig själv lite gladare med hjälp av dessa?

Vad händer när man inser försent vad man har förlorat? Är det försent att ändra på det eller ska man ta chansen...

Varje gång jag tänker på vad jag har förloat så fylls ögonen med tårar och det hugger till i hjärtat, men ändå kan jag inte sluta tänka på det...

Gjorde jag ett misstag, skulle man ha kämpat mer inte gett upp så snabbt eller var det verkligen slutkämpat... var det rätt beslut även fast det inte känns så... För det finns så mycket att lämna bakom sig, så många fina minnen, minnen som man vill ska utveckals och bli mer fina minnen och upplevelser...

Men när vet man att det är slutkämpat?

Livet går vidare, men hur snabbt ska det gå? Vi behöver ibland stanna upp och se oss omkring, se på oss själva och vad vi egentligen vill och hur vi mår. Är det värt att fortsätta längs denna återvändsgränd eller ser du faktiskt en stig som leder vidare längre fram eller är det dags att göra en ny stig och vika av från vägen du nu står på?

Det är svårt och det krävs mycket styrka, mod och beslutsamhet, men kan du ta dig igenom det så kommer du må så mycket bättre när de äntligen är över...  du kommer att få me skinn på näsan och mer erfarenhet att dela med dig till andra...

Varför var jag så rädd för att göra något jag skulle ha gjort för längesen? Det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara och det gjorde inte så ont, och denna smärta utan dig är bättre än den smärtan med dig...

Visst kommer dagarna då man bara vill slå sönder väggarna omkring sig och bara kryga ihop på golvet och gråta, men när kniven som suttit fast i min rygg och stuckit ut i mitt hjärta äntligen är borta så känns allting så mycket lättare, så mycket friare och så mycket roligare...

Varför var jag rädd att släppa taget om smärtan?

Har nu 3,5 h kvar, sedan är det en månads semester som gäller för min del. Jag kan äntligen börja njuta av sommaren och allt som den har att erbjuda. Jag börjar med att dra ner en vecka till marbella med pojkvännen, en liten spontan resa som komemr svida lite i plånboken, men så går det när man är ute i sista sekund. Jag har stora förväntningar över detta då jag vet hur underbart det kan vara i Marbella, plus att min älskade Isabelle är där nere nu så det komemr bli kul.

Jag hoppas på många galna festkvällar, mysiga luncher, spontana utflykter och sena nätter och romantiska middagar...

Jag är så trött på den här bussstrejken nu, jag måste ju säga att jag är inte så väldigt hemskt påverkad av detta eftersom då lilla essingen bara ligger 20 min ut ifrån civilisationen, men det känns inte så kul när man har jobbat en heldag är trött och helt slut, så får man gå in till fridhemsplan för det finns inga andra sätt, jag har inget emot att gå den biten ibalnd, men då ska de vara frivilligt från min sida och att behöva stiga upp tidigare på morgonen bara för att man ska komm ai tid till jobbet, och på tidiga morgonar så är inte jag särskilt pigg på att ta mig ut till lissa essingen till fots, jag är inte ens pigg tidigt på morgonen...

Det jag absolut inte kan förstå är hur de kan ta bort ersättningsbussarna och bussar från värmdö och andra ställen där bussar är de enda alternativet, hur ska dessa stackars människor ta sig till sina jobb, alla har inte bil och inte alla har råd med taxi varje dag fram och tillbaka, nej jag tycker detta var väldigt dåligt gjort av sl, fy på er...

Det är läskigt när människor bestämmer sig för att ta livet av sig, så mycket som de lämnar bakom sig, är det bara jag eller är det inte faktiskt väldigt själviskt att ta livet av sig, den enklaste och fegaste utvägen tycker jag det är...

Vi alla har nog en Mr.Big i våra liv, en person som vi alltid kommer känna något speciellt för, någon vi kommer vara svaga för, den personen med det där lilla extra. Även om den inte behandlar dig bra så finns de där känlsorna alltid där, känslorna som aldrig kommer försvinna, det är känslor som bara kan stängas inne. Förhoppningsvis så slutar det lika bra för oss andra som det gjorde med Carrie och hennes Mr.Big.

Men hur kommer det sig att han alltid ska dyka upp när man mår som bäst, varför är Mr.Big så svår att motstå? När ska vi lära oss att stå emot Mr.Big och fortsätta leva utan den där klumpen i magen?