Hur vet du att allt kommer vara som det är nu om ett år framöver? Det vet du inte, hur vet du vilka människor som kommer finnas för dig då och vilka som kommer ha försvunnit? Kommer du ha hittat nya som kan ersätta de som försvinner eller kommer de lämna ett stort hål i dig? Kommer personerna du nu litar på bäst och tror att de kommer finnas där resten av livet, kommer de finnas kvar hos dig? Jag vet att många de personerna som jag var helt säker på att de fortfarande skulle finnas i mitt liv, är nästan helt borta. Man kanske pratar med dem en gång i halv året, och inte känns de som om man har något att prata om då. Egentligen borde det finnas miljoner saker att prata om, att berätta men det känns bara som en komstig och bekväm situation. Om de verkligen står dig nära spelar de ingen roll att ni inte ses eller hörs så ofta, ni ska fortfarande trivas tillsammans, men det känns inte så.

Jag är så himla nöjd med de människorna som är i mitt liv nu, och jag skulle inte vilja byta ut en enda av dem eller förlora någon av dem, men sen vet jag att jag kan inte veta helt säkert att alla dem kommer finnas kvar hos mig. Det stör mig, jag vill ha kvar dem i mitt liv och det stör mig att inte veta om det inte kommer bli så.
Så det gäller att ta en dag i taget, ta vara på tiden man har tillsammans med de som står dig nära och var glad att du fick en chans att ha dem i ditt liv, även ifall de bara var för ett tag så fick du chansen att se vilka underbara människor som faktiskt finns ute i världen.

Vad gör du när hela din världsbild faller isär? När du får reda på något om personen som stod dig närmast, något som inte alls går ihop med den personen, något som du egentligen har anat men inte kunnat inse för att det var så långt ifrån den personen du känner? Det värsta är att personen själv är för feg för att säga något så låter någon annan säga saken åt dig istället... Hur reagerar du? Vad gör du? Ska du bara låtsas som ingenting eller ska du konfrontera personen även om det skulle betyda att du riskerar att det blir storbråk? Det första som händer är att det går en lång kall kår igenom hela din kropp, den där kåren slutar inte att rula upp och ner längs din ryggrad på ett bra tag, den sitter fortfarande hos mig och rullar... sedan så blir du stum, du vet inte vad du ska säga, sen börjar du stamma, sen efter ett tag för att inte skapa en scen så låtsas du som att det inte var så farligt, men egentligen är det allt du tänke rpå även fast du inte vill och det vill inte gå ut ur huvudet. Orden ekar i huvudet på dig, du kan inte sova, du kan inte äta, allt du gör är att tänka på just de orden.
Vad gör du när du även vet att personen nu har ett förtroende för dig som verkligen inte kan svikas? Du kan inte prata med någon om det som just har sagts, inte ens om du skulle vilja. Ibland är det bästa sättet att smälta saker är genom att prata om dem. Men det är svårt att prata med dem när de själva inte vill prata om det.
Jag kan inte berätta för mina vänner heller, för jag vet att vet en så dröjer det inte länge förns alla vet, även om de lovade att inte berätta för en levande själ. Det känns väldigt surt att jag inte kan prata med mina närmaste vänner om mina problem, jg kan inte vända mig till min familj heller eftersom jag vet att det stannar inte där, utan vet en så vet hela familjen. Vem ska man då prata med? Hur ska du ta dig igenom det hela? Du har nu ingen bild av personen som stod dig närmast för allt du trodde var fel, men ändå så bryr dig för mycket om personen för att inte bry dig om problemet. du vill vara där för personen, du vill bli en del av hans liv, du vill att han släpper in dig, för du ska ändå betyda lite mer för honom än de andra. Men hur vet du att du gör det när personen inte visar eller berättar? Ska det vara så att du ska vara rädd för att ta upp problemen med honom för att du är rädd att det ska bli en större grej än vad det är?

Hur gör du? Hur reagerar du? Det finns inga bra svar på de frågorna, bara olika reaktioner....

Vad gör du när du får höra av en kompis, som har hört av en kompis, som har hört från sin flickvän som har hört från sin kompis att din pojkvän stötte på henne, när ni alla var ute tillsammans?

Nu är sommaren och värmen över, iaf om vi ska tro på vad våra tidningarna säger ... Sommaren i Sverige är bland de kortaste jag vet värmen är ju inte ens ibland här under sommaren. Men nu kommer hösten krypandes mer och mer, det har redan börjat falla lite löv från träden och det blir lite kyligare i luften för varje dag som går.. Men det är inget negativt än så länge, jag älskar hösten iaf sen-sommaren/ tidig höst. När det fortfarande är lite varmt och soligt, November-vädret med regn och blåst kan man ju vara utan tack! Jag älskar höstens kläder, då du kan ha varma snygga kläder och du behöver inte bylsa på dig 100 lager för att vara varm, hösten när det gäller kläder är den bästa årstiden! Jag längtar verkligen till då jag får dra på mig stora tröjor, en halsduk och ett par snygga stövlar...
När de kommer till skor är jag lite speciell, jag ligger nämligen några månader fel varje år, under vintern så kan jag inte sluta längta till sommaren då man får ha på sig sommarskorna, men under sommaren längtar jag till hösten då jag får sätta på mig mina stövlar, men det är känslan att du inte kan göra det som får mig att vilja det ännu mer. Men jag kan fortfarande säga att sommaren slår alla årstider med hästlängder, de varma sommarnätterna, solen, att du kan vara så mycket mer spontan under sommaren, mina bästa sommarminnen är härliga picknickar, jag har haft både härliga picknickar med vänner och mysiga picknickar med pojkvännen. På sommaren är det så mycket som händer, jag älskar sommaren!

Det är mycket som händer nu veckorna framöver, nästa helg firar Bella's pojkväns syrra 30 år, och jag är medbjuden, så det ska bli väldigt kul, stor fest med dj's och rubbet, även Jonas, Bellas pojkvän, ska vara dj. Pojkvännen min är på en festresa till Amsterdam för tillfället, det var Mystery land nu i helgen och såklart var han på plats, sedan kommer han hem nu i veckan för att vara hemma i en dag för att sedan dra iväg på en kryssning där Ferry Corsten kör ett 6-timmar set, så mycket av honom lär man inte se på ett tag. Han kommer sedan hem lagom till då vi firar ett år tillsammans och sedan så fyller han år. Jag har dock lite panik över vad jag ska ge honom i present, eftersom jag vill att den ska vara personlig men även perfekt. Det var svårare än vad jag trodde att köpa present till honom.

Ibland händer saker som vi inte kan kontrollera och saker som vi minst av allt anade händer bara helt plötsligt. Men är det verkligen så att saker bara händer? Är det möjligt att bara vakna upp en dag och känna helt annorlunda inför saker? Är det inte så att vi egentligen går igenom en lång process innan, kanske till och med utan att vi själva märker av det, men saker tar sin tid, ingenting bara händer. Allting tar sin tid, att bygga förtroende för en person, få respekt, vänskap och kärlek, allting tar sin tid, och kan verkligen allting bara försvinna i ett ögonblick. Känslor försvinner inte bara! Specellt inte djupa känslor, visst du förändras med tiden, människor runt omkring dig förändras... Frågan är hur ska man hinna med alla förändringar och hur ska du anpassa dig så att ni alla fortfarande är nöjda efter?

Du känner dig säker i något, du är glad över något som har fått dig att må bättre än vad du någonsin har gjort innan, kan allt de försvinna i ett svep? Ärligt talat ja, det kan göra det... Du vet inte vad som kommer att hända framöver egentligen inte ens imorgon men du kan ha dina aningar. Men ibland när dagarna går och saker är som vi tror så börjar vi ta dem mer förgivet att de ska finnas där dagen efter, och dagen efter och dagen efter, föralltid... Men det är inte säkert att dem gör de, men hur ska vi då göra, ingen vill bli sårad men alla kommer bli sårade så är det bara. Men frågan är om vi är villiga att ta chansen att bli sårade, ta chansen att kanske gå under, ta chansen att känna oss som om det inte finns någon morgondag och att allt är hemskt ingenting kan bli värre, är vi villiga att pröva smärtan, gråta tårarna... Svar Ja, de flesta är villiga att göra det för vi alla vet att i sinom tid så kommer vi kunna resa oss upp igen,och då förhoppningsvis starkare och med mer skinn på näsan än vad vi hade tidigare.

Det är hemskt när hemska saker händer människor du bryr dig om, men det får också dig att se saker från ett annat perspektiv och det får dig att uppskatta saker mer än vad du gjorde innan...

Jag vet om att vi har mycket problem och att saker inte precis har blivit som vi trodde att de skulle bli, jag vet inte hur saker blev såhär... för de va du och jag, vi var så gulliga, så perfekta och vi var ett bevis på att de mesta kunde hända. Men en sak jag vet är att jag vill inte ens veta hur de skulle vara att vara utan dig, jag vill inte ens ha ett smakprov på det, för jag må vara nyfiken på många saker men det är en sak jag absolut inte vill veta...

Du har rätt, jag litar inte på dig till absoluta 100% i alla sammanhang men det är för att jag vågar inte, för jag är rädd att du ska kunna såra mig mer då... men jag jobbar på det, men vilken nytta gör det om vi jobbar på saker från två oika håll, vi ska ju jobba på att bli närmre som ett par inte som två individer. Saker förändrades efter vi blev ett par, jag kunde prata med dig om absolut allt från himmel och jord, till och med killprblem, men när vi sedan blev ett par gick inte de längre, du var mina problem... Men jag vill att de ska ändras för det är inte så att jag inte kan prata med dig, utan det är de att vi tappade samtalsämnet... Jag vill få tillbaka det för det var de bästa jag visste.

Jag vill se och uppleva nya saker, jag är öppen för det mesta och jag vill göra det med dig, jag struntar i vad andra människor säger och vad dem tycker, jag kan ta lite skit för är det något jag tror på så spelar inte det andra någon roll... Men frågan är om du är villig att göra samma sak, eller låta mig ta den skiten, för vi båda vet att det är jag som kommer få ta emot den... Men det spelar ingen roll för mig, så länge jag får vara med dig...

Jag brukade tro att jag var tvungen att uppleva vissa saker själv, och att jag måste lära mig sakerna själv, men jag hade fel, jag vill inte vara ensam och jag vill inte klara mig själv, folk som har någon vid sin sida är otroligt lyckliga så att sumpa något sådant är det dummaste du kan göra... Jag vill inte vara ensam, du vet att jag inte klarar mig ensam, och även om du dina råd och påpekningar inte alltid formuleras på det bästa sättet så lyssnar jag alltid, och jag tar alltid åt mig, det var bland de första sakerna jag verkligen gillade med dig, jag lärde mig så mycket från dig och jag vill fortsätta lära mig... Jag vill inte vara utan dig, just nu vill jag ha dig och ingen annan, så jag hoppas verkligen att vi kan jobba på våra problem och lösa dem tillsammans... Jag säger inte att det kommer gå snabbt. det kommer ta sin tid men jag är villig att lägga ner mycket tid på det och jag hoppas att du också är det...

Folk som känner mig skulle säga att jag är en öppen, social, glad, pratglad tjej med mycket energi. Det är jag också, men det tar ett tag för mig att få en uppfattning av nya människor och släppa in dem. Så troligtvis kan alla säga att första gången de träffar mig är jag en tyst, blyg tjej som inte säger så mycket. Jag har en sak att jag kan mycket väl öppna upp mig direkt för människor, men på ett eller annat sätt så observerar jag dem först, men såklart  så pratar jag på om det är så att jag har saker att prata om eller om jag kan prata om just de samtalsämnet som pratas om...  men annars så sitter jag helst tyst och lyssnar och kollar på människorna hur de reagerar, hur de beter sig och sådana saker... sånt gör jag även när jag kommer till nya platser, jag älskar att bara sitta och titta på människor, se hur folk beter sig, hur de är klädda och jag älskar att kolla på folks skor, hur de bär upp dem, med vad och hur de går i dem... För mig är det jättekul men från vad jag har lärt och hört på senaste tiden så ser de inte lika kul ut från betraktarens öga... Det var en gång då jag var ute som folk trodde att jag och mitt sällskap hade bråkat, men jag var grymt trött och jag stod bara och kollade ut över alla människorna ... visst de ser säkert jätte tråkigt ut men det är inte menat så...

Men när jag träffar nya människor, jag har fått klagomål på sista tiden att jag är blyg med nya människor och att jag inte säger så mycket, det är sant men det är inte de att jag inte vill anstränga mig eller att jag inte bryr mig utan de har mer med att gör att jag alltid har varit blyg när de kommer till nya människor och alltid väldigt observant. Det är en sak när du jobbar när du måste vara trevlig mot människor då har jag inga som helst problem att vara glad och öppen, men när de handlar om människor du ska släppa in personligen så är det en annan sak, de kommer att döma dig på ett annat sätt också.

Jag har på senaste tiden gjort något jag aldrig gjort förut, jag har nämligen börjat umgås lite mer med pojkvännens närmaste vänner och så... det är något jag alltid har velat göra, för att få en bild av hur han är med sina vänner, och hur hans vänner är... men det är också nog bland de läskigaste jag har gjort också... för det är verkligen de människorna som kommer att döma och kolla in mig nogrannast, se så att jag duger åt honom så att jag är en bra, trevlig och rolig person, det skrämmer mig och det gör mig ännu mer försiktig i hur jag beteer mig, vad jag säger och gör. Men då kan de ju också tolkas fel från deras sida, de kan tro att jag kanske inte gillar dem eller att jag är så blyg att jag inte vågar säga ett pip. Så hur jag än vrider och vänder på saker så vet jag inte riktigt hur jag ska göra, jag behöver lite tid att testa hur jag ska göra, detta är allt så nytt för mig och jag har mycket kvar att lära så allt jag kan hoppas är att jag får träffa dem fler och fler gånger så att de kan se vem jag är och börja gilla mig. Sen vet jag om att jag måste jobba på att bli mer öppen direkt och ibland släppa mina spärrar som jag har i vissa tillfällen. Men det kommer ta ett tag och just nu känner jag inte en jättestor brådska jag har så lång tid på mig och jag har så mycket, egentligen vill jag göra allt nu men det är för mycket för vad jag ska klara av... jag får ta en sak i taget och försöka lära mig så mycket på vägen.

Så nu har mina tjejer åkt iväg för två härliga fest-veckor till Aiya och själv sitter man ensam hemma i regniga Sverige... Skulle gärna ha följt med dem, med tanke på hur vädret här ser ut nu och med tanke på att jag har absolut inget kul  för mig alls... har nästan bara legat i soffan idag då jag inte orkat ta mig ut... känner mig fortfarande bakis och seg från Fredagens natt...  Så tänkte ta och palla mig iväg till gymmet, jag skulle kunna åka nu men orkar inte sätta mig på en tunnelbana eller ens gå ut just nu... så ska göra ett eget hemma spa istället tänkte jag... lite bra musik, tända ljus och ansiktmasker skulle verkligen behövas nu känns de som... man blir nästan en helt ny människa efter det... sen ett långt härligt bad skulle inte heller skada faktiskt...
Pojkvännen har gått tillbaka till jobbet igen, känns som alla åker iväg nånstans, är iofs glad att Hannah har kommit hem har inte sett henne på 5 veckor (!)... vi har inte pratat så mycket heller... så det känns som en evighet... det läskiga är att det faktiskt börjar kännas okay... har ingen brådksa med något just nu.... Frågan är verkligen hur länge en baksmälla kan sitta i? Kanske borde fråga Jonas, han vet säkert.. hehee...

Nej, ska börja mitt egna lilla Susie-Spa för att sedan bege mig i sängs för en härlig natts sömn så jag kan orkar mig iväg till gymmet imorn...

Fick höra va en kompis igår att jag lät så stor, mogen och vuxen... Hon ser mig som den lilla tjejen så vitt jag vet... ialla fall så gjorde hon det till en början med, jag kan säga att jag har växt så otroligt mycket de här senaste åren och speciellt det här året. Jag är inte framme då jag kan ta ansvar för allt jag gör, eller ha förståelse för allt som händer runt omkring mig eller inte alltid hur ens jag själv reagerar eller tänker. Men jag lär mig nya saker varje dag, jag lär mig vilka människor som jag verkligen vet betyder något för mig, vilka som jag vet alltid kommer finnas där som alltid kommer att klamra sig fast även fast de ibland känns som man skakar och skakar. De som verkligen håller sig fast är de som man vet aldrig kommer lämna en,... hur många kompisar har man inte haft som säger "Jag kommer alltid finnas här, vi kommer alltid vara vänner"... Hur många är de som håller det dem lovar? Jag kan själv säga att de är många gånger jag har gjort de misstaget själv, men jag har lärt mig och nu så säger jag de inte alls ofta bara till dem jag verkligen tror och vet att jag kommer ha kontakt med på ett eller annat sätt längre fram... Jag och min så kallade BFFL (Best friend for life)... vi må ha känt varandra sen vi var två år gamla men inte finns det mycket kvar där. Vi försöker båda två, men vi varken ses eller pratar ofta och gör vi något av de sakerna så känns det bara konstigt och obekvämt. Jag lovade att jag alltid skulle finnas där för henne och hon lovade samma sak för mig, jag kan faktiskt säga utan att känna som att jag trycker ner henne att jag var den som höll hårdast på det löftet. Men när man gång efter gång verkligen försöker utan att få någon som helst respons då tröttnar man efter ett tag och då låter man saker rinna ut i sanden bara... det är sorgligt men sånt är livet, varför hålla kvar i någon som själv inte orkar lägga någon som helst energi på dig. Jag har en kompis som jag vet har blivit tillskakad många gånger men hon har klamrat sig fast hårdare och hårdare för varje gång, och det älskar jag henne för! Vi blir bara närmre och närmre varandra för varje dag som går och vi har så sjukt likt tänkande i de flesta situationer så det är helt underbart hur man verkligen kan öppna upp sig för henne. Hon och jag pratade om det igår, hur sjukt det är men ändå hur självklart på något sätt också...

Livet går ut på att samla erfarenheter av livet som du kan lära dig av och växa med. Jag har bara börjat min jakt på erfarenhet och ibland även om jag inte alltid vågar bege mig ut i skogen för att leta så vet jag att jag måste och jag tar de sakta, det är inte alltid uppskattad från alla håll har jag märkt så jag måste öka takten lite, vare sig jag vill eller vågar så är det något man måste göra för att komma närmre människor man bryr sig om. Det är läskigt men i slutändan så är du ensam i livet, du måste lära dig att stå på egna ben och klara dig själv, även fast det är skönt att vara beroende av en människa, en människa som får dig att må bra och som kan ge dig den trygghet du behöver... Men vi alla måste förr eller senare behöva att stå ensam och då är de bra att man har förbrett sig från början och utmanat sig själv i vissa situationer, det kan även föra dig närmre de människor du bryr dig om... Du får ibland offra saker för att andra ska må bra, även fast det inte alltid är de som du helt vill göra...

Nu är det 1 timme och 2 minuter kvar tills jag fyller år. Det ska bli kul, det känns som det kan ge en helt ny frihet samtidigt som det kommer komma med en massa nya krav och förväntningar. Men det ska bli kul, det är ett av de stegen i livet som jag faktiskt har sett fram emot som mest. Jag tror inte jag har sett fram emot en födelsedag så mycket sen jag var liten och allt handlade om alla ens presenter. Såklart ska det bli kul att få presenter men det är inte det som jag är mest förväntansfull över, det kommer låta så Cliché men jag ser fram emot alla människor, alla de jag bryr mig om mest är samlade samtidigt och de tog sig tid för mig.
Jag fruktar dock att jag ska behöva hålla ett tal eller nåt sånt, jag klarar inte av att prata inför människor, det spelar ingen roll om jag känner dem hur bra som helst, att ställa sig upp och säga något som ska vara meningsfullt och betyda något, det klarar jag inte av jag känner redan pressen! Jag får hoppas att telefonen ringer i precis det ögonblicket, haha... Men det ska bli kul, att ha en dag om året där jag vet saker får handla om mig.

Fick nyss erbjudandet av Elin att följa med ner på Roskilde... Det låter så otroligt lockande! Tänk att få vara lerig en hel vecka! Jag är grymt sugen på att följa med, det är bara det att jag är bunden till två hus i slutet av nästa vecka, har en kanin och en hund att ta hand om, det finns säkert många som kan erbjuda sig att ta hand om dem... (Min kära bror till exempel) Jag menar ska jag bara tacka nej till att få se Dj Tiesto? Även My Chemical Romance? Plus en vecka med Elin kan inte sluta annat än lyckad! Men jag har mycket andra planer också, jag skulle ta brodern min ut på en shoppingtur nästa helg sen skulle vi senare gå ut tillsammans, då det nu bara är 4 dagar tills jag fyller 18(!).. Jag skulle ner och hälsa på Hannah nere i Småland helgen efter det, Jag har inte sett tjejen på snart 2 veckor börjar sakna henne... Hon skulle egentligen vara hemma på min födelsedag men hon var tvungen att jobba och jag tänkte inte låta henne säga nej till två veckors arbete för en liten plutten dag, därför skulle jag komma ner helgen efter istället så skulle hon fira mig då istället, when in småland do as smålänningarna do....

Ska även avboka min tatuering jag skulle ha gjort på torsdag, jag vet vad jag vill ha men jag hade inte pengar till den och sen så är jag inte riktigt på hur stor jag vill att den ska vara och massa sådana saker, så vill inte göra en spontangrej för att sedan ångra mig ett tag senare, är annars en spontan person... så det är något jag lätt skulle göra, jag är fortfarande grymt sugen på att göra den och den är inte avbokad än, men ibland måste man tänka realistiskt.

Så nu har jag grymbeslutsångest... ska jag avboka eller ska jag göra tatueringen, ska jag bara åka iväg till Roskilde och ha skitkul eller ska jag stå för mina andra planer och troligtvis ha väldigt kul då också?
Jag hatar att inte veta vad jag ska göra!!

Så var man hemma i Sverige igen då, skönt att vädret blev lite bättre nu igen annars hade det varit katastrof! Dagarna flyter på ganska så bra, finns inte så mycket att göra just nu, jobbet på cafét vet jag inte hur det blir med, jag ska ringa dit på måndag men det känns inte så lockande. Jag ska på en annan jobbintervju på måndag så jag satsar på den istället! Jag och Christine fick gratis biljetter till Djurgården-Hammarby matchen igår och hamnade i djurgårds-klacken,( jag är varken djurgårdare eller hammarbyare om jag är något ska jag säga!),men det var kul en helt ny upplevelse.. så har nästan gått runt och sjungit "Olé Olé Olé Olé Olé Olé Ola" för mig själv hela dagen, haha ganska pinsamt må jag säga. Men min kära broder måste vara väldigt stolt över sin lillsyrra nu!

London var sjukt roligt. Jag tror aldrig att jag har sett så många sidor av elin innan! Haha vi visade allt från våra fina, trötta, arga och grymt ofräscha sidor från varandra, men våra fötter verkade komma bra överens (Don't ask!)... Levde på sprit, ciggaretter, oreos och mat lite då och då. En stor stad som London faller mig precis i smaken och skulle inte min New York dröm slå in så är alltid London två timmar härifrån...

En vecka kvar tills man tar klivet ut i den riktiga världen, jag är så himla trött på att vara i mitt emellan åldern, du är för gammal för att tycka vissa saker är kul och för ung för att göra de som är kul. Det ska bli väldigt skönt att bara kunna ha valet att göra vad jag vill. Snart ska jag bege mig ut på en biltur med pojkvännen, tänkte passa på att ta en liten tupplur först.

Det är så mycket som händer nu att jag blir helt snurrig! Jag provjobbade idag och fick jobbet, ska börja lite smått att jobba då och då under sommaren så får se hur det blir, men det cafét är så segt att jag skulle gärna vilja jobba nån annanstans. Hahaa, gud vad hemskt har jobbat en dag och vill redan byta jobb... Just nu skulle ju drömjobbet vara hos min kära vän Daniel på hans Café, men tydligen jobbar han inte med vänner. Jag lovar att det skulle vara de bästa, jag kan maskinerna, jag vet hur han jobbar, jag vet hur saker ska gå till så det skulle vara det bästa. Jag är helt slut i hela huvudet, imorgon ska jag först skriva Camebridge sen åker jag till London på kvällen, jag håller på att packar nu men vad ska jag ha med mig, det känns lite läskigt att åka dit jag vet egentligen inte var jag ska bo nånstans och jag vet inte om Elin kommer att möta mig på tågstationen.

Eftersom jag inte behöver gå utbildningarna så kan jag ta låånga härliga sovmorgnar medans de andra sitter bakom skolbänken igen, eller så kan börja utforska London by myslef, men sen vad ska jag göra i London helt ensam om dagarna? Jag kommer virra bort på gatorna, det kommer väl stå i tidningen sen, "Förvirrad stockholmare försvann på gatorna i London". Men det ska bli otroligt kul och skönt att komma iväg. Men såklart så måste jag ju ha min vanliga lilla otur med mig också, så min iPod gick ju sönder igår, den bara hakade upp sig och visade en liten ledsen gubbe, något säger mig att det inte är bra när till och med iPoden visar att den är ledsen när du har haft hand om den, bara ett yttligare bevis på att barn inte är något för mig! Så jag vet inte riktigt hur jag ska klara flygtimmarna, då jag redan är flygrädd och har jag inte musik att lugna ner mig till så får jag väl panik. Får gräva fram min gamla Mp3 och ladda upp den med en massa DJ Tiesto och annan härlig musik.

Jag börjar verkligen förstå vad pojkvännen menar med att det blir mycket när man jobbar och börjar förstå mer och mer varför vi inte alltid kan ses. Hahaa skulle han se att jag sa det här skulle han väl trilla av stolen. Jag tror verkligen att när jag börjar jobba så kommer han och jag aldrig ses för jag kommer vara för trött. Gud hans ord "Told you so!!!" ekar redan i mina öron.

Nu ska jag försätta att packa, sen ska jag fixa lite musik, och lite smått och gott för att sedan krypa ner mellan lakana och bara njuta fullkomligt av sömnen jag kan få inatt!

Solen verkligen steker nu, och blir man brun (snarare brunare) lätt som mig, så kan man egentligen inte ha på sig några kläder alls för det slutar alltid att kah får nya solbränner som ser mycket roliga ut. Hade i fredags på mig ett par kilklackar som har bandet i mönster som en blomma, såklart efter en timme ute när jag väl kommer hem så har jag en ljus blomma på foten. Men den försvann ju iofs igår då jag och pojkvännen hade en runda på stan, nu har jag hedliga ballerinaskor solbrännan istället. Jag ska verkligen inte klaga på det fina vädret och solen som äntligen tittat fram (!)... jag bara konstaterar att det finns egentligen ingenting som gör en fullkomligt nöjd du hittar alltid något fel i paradiset.

Nu är det sommarlov, och om tre dagar så skriver jag först camebridge provet, sen senare på kvällen åker jag till London. Jag åker dit själv blev det men Elin är redan där och väntar på mig. Det ska bli väldigt skönt att komma bort ett tag, det var ett år sedan jag och Sandra var i USA och man börjar verkligen längta tillbaka. Så nya äventyr ska bli kul. Ska fortsätta min jobbjakt tänkte jag sedan när jag kommer hem, ska inte ha en lugn stund nu i sommar, så är det någon som vet att de nånstans behöver anställda så är det bara att hojta!

Ska snart ut på en liten cykeltur med pojkvännen, ska bara ta och slänga i mig lite mat först, har fixat ovh donat runt här hemma hela dagen, (okay, sen 1 iaf då jag orkade gå upp ur sängen), att jag faktiskt helt har glömt bort att äta. Inte bra inte bra!

Nu laddar man upp efter helgens vilda straptser! En lyckad men lång helg så lite sliten känner man sig. Men vad spelar det för roll nu när de är sommar? Fick reda på idag att vi inte får någon utbildning i London men vi får fortfarande åka ner och bo där gratis så det blir en allt igenom nöjesresa! Det ska bli jättekul, lite synd att Sandra inte följer med bara, men jag har Elin där nere när jag kommer ner.
Jag tycker bara att det ska bli intressant hur jag ska klara av flyget ner med grymt flygrädda Fredrika? Jag som själv är lite smått flygrädd kommer inte vara lugn under de plantimmarna. Men det får jag klara av, jag lyckades faktiskt lugna ner Hannah en gång under en flygresa så får köra den psykologin den här gången också. Bara att de va att prata under hela resan bara att jag och Hannah bara åkte till Växjö så det var ju inte så länge, London tar ju lite längre tid, visst jag kan prata men jag vet inte hur bra hon och jag pratar...

Imorn ska jag på studentmottagning hos Christine så jag ska gå och sova för att vila upp mig tills morgondagen då jag senare sen ska bege mig hem till pojkvännen och laga honom middag. Det är rätt sjukt att det är jag som lagar mat till en kock, en kock(!), men han försökerlära mig att bli bättre i köket då det inte är mitt bästa område, så en dag får jag väl min 5 stjärninga middag som jag önskat mig så länge nu!

Jag diskuterade otrohet med en person igår, vi ska inte nämna namn eller så men de var en person jag är väldigt nära. Ni ska veta att jag ser väldigt starkt på otrohet, även om det är en sak jag själv aldrig har behövt uppleva (Tack och lov!) så har jag ändå sett de bland människor jag bryr mig om, jag har sett hur mycket det sårar och skadar dem, och varje gång frågar jag om de verkligen var värt de? Var de värt att inte motstå den där frestelsen sen efteråt när man mår så himla dåligt för något man själv valde att geneomföra? Visst, jag måste själv säga att det finns många olika stadier av otrohet, ibland kan blickar vara värre än en kyss. För en kyss där går saker snabbt, där har du inte lika stor chans att tänka och förhoppningsvis när du börjar tänka så avbryter du det direkt. Det finns inga ursäkter när det går längre, då har man gjort valet och då valde man inte sin partner. Sedan vad det beror på hör inte riktigt hit, väljer du bort din partner är det för att ni saknar något, du är inte lycklig, söker mer spänning eller något... hur som helst är det ett tecken på att du inte borde vara med din partner just då. Visst jag tror säkert att det kan få dig att inse hur mycket du gillar din partner och hur mycket du vill vara med dem, men en sak som jag tycker är jätteviktigt i förhållande då jag själv lärt mig av mina misstag ibland., det är kommunikation och ärlighet. Det är din partner som känner dig bäst av alla, den vet hur du fungerar, allt, och kan du inte prata öppet med han eller henne vem ska du då prata med?

Jag måste säga att jag är en väldigt förlåtande människa, ibland även lite för förlåtande kanske, så jag säger inte att du inte ska förlåta din partner om den varit otrogen, du kan förlåta men aldrig glömma de som jag brukar säga, för det kommer alltid finnas i bakhuvudet vad den har gjort och de kommer bli svårare att lita på personen igen. Men jag tror att älskar du en person tillräckligt mycket så kan ni tar er igenom det mesta, för alla gör misstag alla har brister, ingen är perfekt och tillsammans lär man sig hur man ska ta sig igenom livet. Men hur ska du kunna lära dig av dina misstag om du inte ens kan stå för dem? har du varit otrogen stå för vad du gjorde istället för att låtsas som ingenting. Det är inte rättvist mot varken dig eller din partner, för då lever ni helt plötsligt inte i ett ärligt och lyckligt förhållande.


Jag har en kompis som för ett tag sedan begick ett av sitt livs största misstag och var otrogen mot sin partner. Hon hävdar själv att det bara hände att det var inget hon kunde kontrollera själv och att hon behövde lite andrum. Jag tänker absolut inte gå in på vad hon och den andra person gjorde, men jag kan säga att hon hade lång tid på sig att tänka och hon visste precis vad hon gjorde för något. Hon bestämde sig för att inte berätta för sin partner och leva vidare som om ingeting hade hänt. Jag älskar verkligen min kompis och jag kommer alltid finnas här för henne men det betyder inte att jag kommer stötta henne igenom något som jag anser vara helt fel rakt igenom. Jag tycker att hon ska stå för vad hon har gjort och berätta för sin partner som har rätten att veta. På utsidan ser de ut att vara ideal-paret som kommer vara tillsammans för alltid, men tittar man en gång till ser man hur olycklig hon är. Jag vet om att hon älskar honom och inte vill förlora honom, men jag tror att deras kärlek har gått över till en trygghet istället, han försökte klara sig själv ett tag men han behövde tryggheten så de gick tillbaka till varandra ganska snabbt. Jag tänker ingenting säga till honom, men hon ska veta att jag inte tänker sitta och låtsas som allt är bra och hon kommer få höra precis vad jag tycker när jag känner för att säga de för jag sitter inte bara tyst bredvid och le.
Enligt mig så tycker jag mer synd om små barn (gillar inte barn så otroligt mycket) som sätter handen på plattan för att se om den är varm, barnen inser direkt att de gjorde fel och de lär sig från sitt misstag, medan min kompis hon visste redan innan vad som skulle hända när hon satte dit handen och nu är hon för rädd att ta bort den för hon vågar inte se vilka skador hon har gjort.

Åter till min disskution men en kompis, enligt honom så vill han aldrig veta om någon skulle vara otrogen mot honom. För det skulle inte göra honom lyckligare. Visst det respekterar jag men jag ser inte alls meningen i det. När man är i ett förhållande då är det två personer som är med varandra ingen annan, annars så behöver man inte ha ett förhållande. Jag skulle aldrig vara kvar i mitt förhållande om jag var olycklig, ville ha någon annan eller bara allmänt trött på den andra personen, men eftersom jag inte vill såra den personen skulle jag då stanna kvar... aldrig! Jag skulle inte tvinga någon att göra något de inte ville, men skulle jag få reda på att till exempel min mamma var otrogen mot min pappa och att de bara var tillsammans för att jag skulle vara lycklig så skulle jag vilja direkt att hon berättade för honom coh att de skilde sig, de ska inte vara tillsammans för min skull, de ska vara tillsammans för sin egen skull och lycka. Personen jag disskuterade med sa att han aldrig skulle vilja veta om en person var otrogen mot honom eftersom de inte skulle göra honom lyckligare, men jag förstår inte de resonomanget. Det är inte kul att vara lycklig i en lögn, för är den andra personen med någon annan så betyder de att den inte vill vara med dig. Varför skulle jag då vilja vara med den?

Jag vet att jag skulle vilja veta direkt om min pojkvän var otrogen mot mig, även om det kanske inte skulle vara slutet för oss, (med tanke på min förlåtsamhet och ibland lite naivhet också), så skulle de bli svårt för mig att lita på honom igen, men jag skulle vara glad att jag fick reda på de, för då får jag chansen att hitta något bättre.

Nu är betygen satta och allt är avklarat, jag hade lite ångest över att jag inte skulle klara av spanskan och få mitt första IG någonsin (!), men sån tur var och efter mycket plugg så fick jag mitt godkänt. Jag vet inte vad det är som har flugit i mig det här året, innan har jag varit väldigt duktig på att plugga och lära mig saker och jag har kunnat koncentreara mig, detta år har verkligen gått käpp rätt åt helvete, jag har inte känt någon som helst ork att ansträna mig och engegera mig i pluggandet och det syns även på betygen att de inte ligger i topp längre. Men nu är de inget mer pluggande för min del förens till hösten så jag ska njuta av sommaren och att inte behöva plugga eller oroa sig för skolan!

Jag var ute och åt med Sandra idag, mycket trevligt vi gjorde som vi brukar göra när vi har pengar vi gick till arirang och åt en varsin Bipimbap, jag lovar de som inte har testat den måste verkligen göra det, det är ett måste. Det var kul att umgås med henne igen, de var längesen vi gjorde de bara hon och jag.. Så de får vi göra om igen.

Nästa vecka går jag en dag i skolan och då ska jag bara lämna tillbaka skolböcker, sedan tisdagen går bort för min del för då ska jag åka flak med min kompis som tar studenten, sen är vi lediga onsdag och torsdag, sedan är skolan slut på fredag! Då är det bara 5 dagar tills vi åker till London!